trudilutti

För ett år sen idag, började dagen mycket tidigt med att ta skrubbdusch på hotellrummet, innan vi blev körda till Sahlgrenska. Där blev det ytterligare dusch och omklädnad till sjukhuskläder, prover och blodtryck osv, 

Alexandra blev nedkörd först och efter en stund var det min tur.

Hon fick även åka in på op först. Själv satte de på mig tofflor och jag fick gå, stödjandes på en opsköterska, drogad som jag var. Men höll ändå reda på vilken sal Alex var i.

Ja, sen minns man inte så mycket mer, vaknade efter flera timmar på uppvak. Alex fick snart åka upp men jag blev kvar till sena eftermiddagen, p.g.a ett envist högt blodtryck. Men till slut så, då de kommit på att bara jag fick mina tabletter så kanske det skulle ordna sig. Vilket det gjorde.

När jag kom upp på salen, en annan än den vi åkt ifrån, så hade Alex fått isglass och varit orolig för mig.

Man var som bortdomnad, den där första dagen, fortfarande påverkad av narkos och andra droger. Så man hade inte så ont, varken hon eller jag (det kom dagen efter i flerfallt) och vi tyckte att det där var väl inte så farligt! Kändes ju bra. =) Som rena Wonder women. Snacka om att överskatta sig själv.

Vi fick båda "stiga upp", gick så där. Alex blev alldeles vit i ansiktet och jag var väl geléig.

Men vi pratade med folk som ringde och sms:ade osv-de följande dagarna var det svårare.

 

Men känslan av att få livet tillbaka, av beundransvärt mod av givaren, styrka och kärlek - den känslan var stark och är lika stark idag.

 

Nu ber vi bara att min fina donator får fortsätta vara frisk som en nötkärna och aldrig, aldrig behöva ångra att hon skänkte sin en njure till mor sig. 

Och så förstås, ber vi att hennes, numera min, friska njure, ska få fortsätta vara så i många år till. Fortsätta tuffa på och ge liv och frihet