Söndag

Veckan rullade på som vanligt. Inga konstigheter. Avslutade med lite fika-träff med fina tjejerna. Vi satte oss ute, under sommartak, fullt med folk på torget, i varierande klädsel. Sen kom regnet, i rena rama skyfall. Tur vi var utrustade men efter en stund sipprade det igenom "taket" och då var det inget kul längre. Det blev uppbrott och hemfärd efter det.
Annars har man varit och tittat på lägenhet för eventuellt byte, fått sin egen tittad på. Verkade som den gillades men efter några dagar, och efter partnerdiskussion, meddelades det att det skulle tittas vidare, Jahopp. Ja lägenheten var inte tipptopp, av olika anledningar, det var egentligen hyresvärden och läget, som var toppen.
Dotter har också varit och kollat, men i grannstan. Får se hur det faller ut.
Och fotspår fortsättes att sättas borta på Gali-öarna. Rena Paradiset, enligt källa. Bra att de har det bra. Så länge fotspåren inte är alltför långt emellan, är mamman nöjd och glad för ungdomarnas skull.
 
Har börjat kolla på en serie de nu visar på svt.play. Enkel resa till Korfu- eller The Durells, i original. Den är baserad på en trilogi, skriven av den yngste sonen i denna dysfunktionella familj, Gerry Durell. Den utspelar sig på mitten av 30-talet och är delvis biografisk. Serien har dock ändrat lite här och där. Bl.a är jag tveksam till en del av språket, att det skulle ha varit ens möjligt att säga vissa saker till sin mor, t ex. Men framför allt har de tydligen gjort en homosexuell svensk (ja svenskar finns visst överallt) hetero och kär i mamman i engelska familjen. 
Men hur som helst är den lite rolig att titta på, harmlöst underhållande. Vilket man behöver emellanåt. Och så pratas det ju grekiska, massor av grekiska! Grekerna spelas av greker, svenske Sven spelas av en svensk (fast jag har inte hört svenska pratas ännu) Så det är lite roligt att höra och se, stor igenkänningsfaktor.
Till veckan blir det cellprovstagning och afternoon tea. Inte samtidigt dock.
 
 

Veckoinlägg

Det verkar vara den nya stilen, på min blogg. Fattar inte hur jag blivit så ordfattig, berättarfattig, eller vad man ska kalla det.
Känns inte som jag har så mycket att säga, fast man alltid har det, egentligen. Kan bara hoppas att intresset och geisten återkommer någon gång. Men livet går ju i vågor, vardagen, orken. Så länge blir det lite, då och då-skrivande/uppdaterande. 
Jobbet tar mycket av min hjärnkapacitet, tror jag. När jag kommer hem försöker jag nog mest låta den slappna av. Den gör ont för det mesta ( jag vet att hjärnan själv inte gör ont)  trots det. Så den slappar väl när jag sover, om inte drömmarna håller den i ett (h)järngrepp. 
 
Händer inte jättemycket på fritiden. Sökande efter lägenhet fortsätter. Har tittat på en, för eventuellt byte med denna. Får se hur det utvecklar sig. 
Äldsta är ju på resa, har hittills hållit mig lugn och försöker fortsätta på det viset. Jag är själv förvånad hur väl jag lyckats, tio dagar in, med kanske sextio dagar kvar.....men bra jobbat, så långt! 
Huvudsaken är att hon har det underbart på sin resa och det tror jag hon har. Lånade ett par bilder från risterasser i Ubud, Bali. Ser fantastiskt ut!
 
 
 
 
 

Tack och lov för sociala medier

En orolig mamma kan numera se fotspår, eller chatta med, sin avkomma när denna är långt, långt borta.
Både bra och dåligt kanske. Men mest bra.
Jag tänker på min egen lilla mamma som fick sitta och vänta på brev, eller eventuellt något "collect-call" från sin fattiga dotter, som levde loppan i Grekland t.ex. Det kan inte ha varit lätt.  Men det var andra tider.
 
Hon åkte i onsdags morse och skickade ett meddelande precis innan, en låt, till lilla mamma, och bad mig lyssna, 
Det gjorde jag, flera gånger, och tjöt lite .. såklart! Gullunge, jag älskar dig!