Normandie
Så var det dags för resan jag inte hade några som helst förväntningar inför, inga måsten och som jag i princip ramlade in på.
Brorsan berättade tidigt i våras att de skulle resa till Normandie inför D-Day, som de gjort för fem år sedan-tillsammans med, men i olika boenden, den amerikanska familjen. Som för övrigt varit dit flera gånger tidigare.
Rätt upp och ned nämnde han att jag kanske kunde följa med dit. Hus var hyrt och det fanns sängar nog.
Och så blev det. Och det blev en riktigt trevligt, överraskande och mysig, vacker och fantastisk resa.
Jag åkte upp lördag kväll och stannade ver på Connect hotel på Arlanda. Mitt flyg till Paris gick redan klockan 06 så fanns inget val. Men det var jättebra även om det bara blev dryga 3 timmars sömn. Tog transfern till terminalen på morgonen.
Resan gick bra. Satt långt fram för en gångs skull(bytte plats till hemresan så den också blev i kabinfronten). Frukosten var ingen hit dock-nån blek brödbulle som man kunde ha sylt på, en sockerkaka med karamellfyllning, en crispig kaka med chokladbitar i , en äpplekompott. Sött,sött,sött---.
Nåja, jag hade fått i mig lite tidig frukost på hotellet så jag klarade mig.
Framme i Paris fick jag min väska snabbt, mobilnät strulade från dag ett men bror lyckades få tag i mig.
De hade flugit ner dagen innan och bott på hotell där och skulle nu hämta ut sin bil. Det var vid en annan terminal så jag tog mig dit och väntade.
De hade hyrt en bil med bra utrymme - men den fanns inte så fick en annan, "uppgraderades" till en BMW som var mindre (Go figure). Brorsan hade sagt att jag inte skulle ta nån stor resväska, utan en mellanstor. Jag har bara en men den är inte jättestor. Haha, de hade små resväskor och min rymdes ändå inte i bagageutrymmet! Den fick stå emellan mig och svägerskan, som satt i baksätet (fick bli som ett huvud/armstöd åt oss) Och jag fick höra att jag tagit för stor väska-skämt åsido, jag själv skojade att "nu får jag väl höra det här hela veckan".
Resan ut från Paris till Langrune-sur-mer, som byn hette, tog ca 4 timmar-med lunchstopp blev det 5.
Vackert landskap- den dagen var det dryga 30 grader och man var glad för A/C i bilen. Vi såg en del roliga skyltar (det fanns fina skyltar längs vägen som visade på sevärdheter) som Chateau de vascoeuil till exempel, som fick oss att fnittra en lång stund när brorsan säger: Där var chateau de va sköj!
Och biltullar, flera stycken, längs vägen. Inte alla vägar har det men de bättre och snabbare. Vi turades om att lägga slantar i automaten. Lite sköj (haha)
Väl framme välkomnades vi av vår air-bnb-värd: Paul Edouard. Huset var jättegammalt, tror han sa 1700-tal- säkert med mycket historia men modernt inrett. Tre våningar, fyra sovrum och två badrum.
Det knakade så fort man rörde sig, man hörde de på översta våningen(jag bodde en trappa upp) med väldiga knakanden och knarranden. Först de sista dagarna när jag gick upp på natten, på toan, insåg jag att när jag trampade på mitt håll så svarade huset med att knarra på motsatt sida. Eller så var det nån som knarrade och knäppte-men ingen av mina levande sambos, de sov ju. Coolt var det i alla fall.
Kyrkklockan ringde en gång i kvarten under dagen med start ca 07.00. Jag verkade höra den mest, kanske för att jag och Gunilla sov med öppet fönster. Den började med tre dova slag. Tyst några sekunder och sen kom en rad slag, ganska ljusa och melodiska. Första gången blev jag livrädd men man vande sig.
Madde och David dök snart upp, de hade kommit ner redan dagen innan men bodde i ett annat hus med delar av Davids familj.
Vi åkte så småningom med dem till Pegasus Bridge, Ranville, vid Caen-kanalen. Bron intogs av brittiska luftburna trupper, i gryningen 6 juni 1944: Intill står fortfarande Café Gondrée, Frankrikes första befriade hus.
Man hade hoppats att träffa på en del veteraner där men de var inte där nu. Det fanns uppställda autentiska militärfordon, som entusiaster hållit i tipp-topp skick under alla år.
Davids mamma, bror och svägerska var där då vi kom och senare satte vi oss och åt lite.
Genomsyrande hela veckan var det stora antalet brittiska,amerikanska, franska, danska mm militärfordon som körde omkring på vägarna. Samt att många hade tidsenliga kläder på sig, och frisyrer med mera.
När vi kommit tillbaka till byn tog vi en promenad ner till stranden i skymningen och tittade på kyrkan, som låg knappt hundra meter från vårt hus (och vars klockor väckte mig varje morgon vid 7, dock inte alltid prick 7) Kyrkogården, eller rättare gravarna precis utanför kyrkan, var ganska creepy. De var mestadels inte underhållna, rostiga, sneda staket och vittrande sten-som taget ur en skräckfilm. Kyrkan var från år 1060. Vi var aldrig in i den.
