trudilutti

Långfredagen är inte som förr. När jag flyttade till Cypern, 1986, var Långfredagen i Sverige fortfarande en dag då man inte gjorde nåt alls. En riktigt lååång dag. Det mesta var stängt. På tv fanns  2 kanaler och ingen av dem visade når särskilt muntert.

Ungefär likadant var det på Cypern, fast man hade faktiskt öppet på vissa ställen och jag minns att jag var så förvånad över det.

Idag dock, skiljer sig knappt Långfredagen från någon annan dag. Folk ser den som en extra ledig dag, man kan resa bort några dagar. Men de större affärerna har öppet som vanligt, här hos oss där affären är uppköpt av en kedja, har man numera öppet 07-22, året om. Hur kan det behövas? Visst, för många är det bra, de har glömt nåt eller är på väg hem efter ett sent pass och har möjligheten att handla, och gör då det. Har de inte möjligheten så klarar de sig ändå. Men nu ska allt rulla hela tiden, det ska vara service hela tiden. Kundtjänster har öppet dygnet runt. Kan jag inte vänta till dagen efter med att fråga den där, icke livsviktiga, frågan?

Stora krav. Påhittade nödvändigheter. Konkurrensen är stor och den ene vill vara värre/bättre än de andra. Tänker nån av dem på de som arbetar. Som tidigare kunnat räkna med att umgås med familjen, eller resa bort, under storhelger, men nu måste jobba och serva de som inte jobbar, som kan resa bort, kan umgås med sina familjer. Ja, jag vet. Men jag irriterar mig på detta att allt ska finnas tillgängligt jämt. 

Det enda som egentligen behöver finnas tillgängligt alltid, är vården och säkerhetsyrkena. 

 

Nu har jag äntligen hittat påskpyntet och köpt fina tulpaner i påskens färger-lila och gult.

Och "lillan" och jag har gräddat några våfflor-våffeldagen och Morfar, till ära (hans fyllde år på Vårfrudagen)