Puh!

Skönt att vara hemma igen. Trots att jag åkte hemifrån bara i morse, känns det som en evighet sedan
Åkte så jag var framme halv åtta. Säng fanns bara i korridoren och ingen tid för ingrepp ännu. Nåväl, kontroller togs och jag duschade och skrubbade mig, med sköna Descutan. Lade mig i sängen och det dröjde inåt mer än en halvtimme innan jag hörde en tid nämnas på telefon. Jag skulle få komma ner halv tio. 
Bara minutrar senare kom en transportkvinna och hämtade mig. Jon gick med sängen hela vägen, uppför jädrans backar och allt, stackarn. Men hon var van, och med mycket tyngre patienter, sa hon. 
Framme vid Selingerenheten fick jag vänta en stund. En tekniker som gick förbi flera gånger kändes bekant och när hon kom fram och hälsad hade vi båda kommit på att vi setts, förra året, på träningen. 
Läkaren var en av de som var med på mitt mastodont-fall förra året. Då de fick  hålla på över två dagar, för att få bukt med alla förträngningar och koagler.
visst minns jag att det gjorde ont som tusan även då men hade glömt HUR ont, ändå. Dessutom mådde jag illa, men det berodde på kitroglycerinet, så närhelst sån sprutades in för att kärlen skulle slappna av, så kom det över mig. Det var ju undet sån behandling förra året, som jag
 
var på väg att svimma och blodtrycket sjönk enormt. Men det slapp jag nu. Efter första jag sa att jag kändes mig mossig i skallen o mådde illa fick jag syrgas, fast jag hade hur bra syresättning som helst. Men det hjälpte med den där friska känslan i näsan. 
Lärde mig ju förra året att jag skulle andas mig igenom smärtan och kom ihåg det n, och det hjälpte. Jag slapp få smärtstillande utan stod ut När de spände upp ballongerna, än en två centimeters, än en fyra centimeters. 
Nu efteråt är det återigen svårt att förstå hur ofantligt ont det gör. Tur det är kortvarigt. Men många gånger.
Nåja, till slut tyckte hon att hon inte kunder göra mer, det hade också vidgat sig en hel del. Men inte fullständigt. Men förhoppningsvis ska det hålla sig, ytterligare ett år. Och transplanteras jag slipper jag det ju
jag var nyfiken och frågade en massa om allt jag såg på skärmen och hon förklarade, jättebra. Jag kände flera gånger hur blodet rann från handleden ibland, när de bytte ballong, exempelvis. Sen tvättade de och gjorde fint men när de skulle sätta på tryckarmband så missade de och allt jobb var förstört. Sen brydde de sig inte om att tvätta bort igen, de ville inte bråka med fisteln. 
Väl tillbaka på avdelningen gjorde söta sköterskan ett par fantastiska mackor, fullt med grönsaker på, och nyponsoppa! ljuvligt, när man inte ätit sen dagen innan! Och jag fick ligga på ett rum. Visserligen delat med en man, som hade problem med kisseriet och sprang på toa ver femte minut, men mycket bättre än korridoren
 
Fick en tablett, jag hade egentligen inte särskilt ont men, för all del. Den gjorde mig lite dåsig så jag halvsov av och till. Hade inte sovit så bra natten innan heller
armbandet var uppblåst med luft ch efter nån timme släppte man på halva trycket och efter ytterligare ett par timmar, på resten. Armbandet fick sitta kvar lite till. 
 
Men efter middag gick jag upp och visade att jag klarade det och sen fick jag ta bussen hem. Snart ska jag tvätta av resten av blodet från armen. De gick ju in nerifrån handleden denna gång. Förra året fick de gå in från atmvecket, en längre sträcka men inte lika mycket tryck efteråt. Känns som om jag måste vara mer försiktig den här gången. Men det ska nog gå bra
Imorron blir det dialys på Garnisonen för att kolla átt allt fungerar, Sen ska det nog bara vara att köra på som vanligt
 
 Så här såg tryckarmbandet ut, förresten