Still going strong

 
Igår fyllde min fina njure två år. Eller firade två år i sin nya bostad :D Blir fortfarande överväldigad av tacksamhet och kärlek, över att vara mottagare av en sådan gåva!
Läste inlägget, som skrevs först en månad efter ingreppet- och beslöt att dela det igen. Känslorna tar över när jag läser. Man glömmer en del med tiden, att läsa om det igen gjorde mig alldeles tårögd :)
 

1 månad idag

1 månad sen idag preppades vi, antiseptisk dubbeldusch, provtagning, lugnande ( för mig, Alex ville inte ha).
Vid halv  åtta rullades Alex iväg och en stund senare var det min tur
På pre-op var det avskilt med draperier och där bakom ett låg hon. Så vi fick ligga och vänta tillammans. Fortfarande inte oroliga, inte mycket i alla fall. Vi pratade, kollade på de som jobbade och lyssnade på de andra som skulle opereras. En kunde inte språket så han hade någon med sig, och jag minns att jag tänkte på hur svårt det måste vara, att inte riktigt veta vad som händer. Det kan vara svårt att hänga med på allt, trots att man kan språket
Vi fick dropp och jag blev förvarnad att jag nog skulle ha ett antal till nålar i armen, då jag vaknade.
Alexandra rullades iväg först och då kändes det i mammahjärtat: skulle vi ses igen? En tår rullade nerför kinden
Men snart var det min tur. Då kom en sköterska på att de ju köpt nya tofflor för de som kunde gå in på operation så skulle jag vilja gå iställt? Tja, kan jag väl - så där gick jag i nya, gröna operationstofflor( typ Foppastyle) stödd av en manlig sköterska. Vi fick vänta utanför glasdörrarna nån minut, tills vi fick klartecken att allt var klart för mig. Jag frågade vart Alexandra var och fick till svar att hon var i sal 6 och jag skulle till sal 7.
När vi kom in tyckte jag det gick himla fort. Upp på britsen, de som var där presenterade sig (nej inget som helst minne vad de hette) och berättade vad de gjorde. Proppade upp armarna, vänster tror jag fick vara ifrrd, då jag sa att fisteln var där men den låg ändå i en "vagga" vid sidan om. Fick syrgasmask och de sa att jag skulle få en injektion, det är det sista jag minns
Det känns konstigt i efterhand. när man tänker på hur många timmar som man var borta och som det inte finns något som helst minne av. Och att tänka att de under den tiden öppnade mig, frilade an massa kärl och gud vet vad annat, och sen lade in min dotters njure i mig och sydde fast allt som hör till, urinledare och små små blodkärl, så att allt fungerar.
Kirurgen (min coole kirurg, Gustaf) hade varnat mig innan att ibland var den nya urinledaren lite liten och svag, framför allt från en ung människa och i så fall sätter de in en plastgrej, med en krok i var ända, som fästs i njuren respektive urinblåsan. Och som sedan tas bort innan man åker hem. Men Alexandras var prima så jag behövde ingen sån
Ja, så vaknade man då, på samma ställe vi låg innan men nu var jag ensam. Det hade gått många timmar, jag vet inte vad klockan var då men när jag frågade var hon halv tre. Operationen tog väl tre-fyra timmar för min del så det hade gått en stund sedan dess. Alex hade fått åka upp på avdelningen redan vid lunchtid. Men själv blev jag kvar. Jag märkte ju inte av tiden så mycket, jag var i halvdvala. Törstig till tusen, fick några droppar vatten emellanåt i ett sugrör men det räckte inte långt. I armen hade jag mycket riktigt fler nålar, hela fem stycken, i en och samma arm.
De höll kvar mig där i några timmar till, de hade svårt att få ner blodtrycket. De gav mig små shottar i armen men de hade bara kortvarig verkan. Men så småningom släppte de upp mig, jag hade ju inte tagit någon blodtrycksmedicin på morgonen, så de hoppades att bara jag fick i mig medicinen så skulle det sjunka så sakteliga.
Två sköterskor kom och hämtade mig. Täckte mig med ett lakan och så fick jag på mig ett  munskydd, medan de körde mig från op till avdelningen. Detta p.g.a byggdamm som kunde finnas i luften, då de bygger om på sjukhuset
Jag kom upp på rummet vid halv sex och där låg Alex och såg hur pigg ut som helst. Hon hade skickat iväg dem flera gånger för att kolla hur det var med mig, klart hon undrade, gumman lilla
Vi var ju påverkade av narkos och annat så minns inte så mycket av den kvällen och natten heller. Meddelade oss med nära och kära att allt gått bra. Hade inte ont alls, var torr i munnen fortfarande och drack så mycket jag kunde. Njuren gav gensvar på en gång men  på andra dagen började de tycka att jag skulle dricka mer
Dagen efter så var vi nog oförskämt pigga, på nåt sätt. Men det var svårt att ta sig upp. Alex fick gå upp först och sätta sig i en fåtölj men hon var snart kritvit i ansiktet så tillbaka i sängen igen. Hon hade ju blivit uppblåst under operationen med gas och den hade hon ont av i flera dagar, när hon satt upp.
Själv hade jag sedan mest ont av katetern när jag skulle upp och sitta. Och så var jag svag. Tänk vad fort det går! Musklerna förlorar sin makt på en gång (sen påverkar nog en del mediciner också för jag är fortfarande darrig och skakis) man flåsade och skakade i benen så snart man skulle upp. Jag hade drän också första dagarna men det tog de bort på tredje dagen. Katetern fick var kvar till måndagen, åh vilken befrielse! Då gick det genast bättre att sitta uppe. Men, inte blev jag helt fri för det, de ville fortfarande mäta kisseriet så jag fick sitta på bäcken istället, grrrr
Vi sov ganska bra, fast jag tyckte det var så varmt. Fönster fick man inte öppna p.g.a byggnadsarbeten utanför och risken att andas in damm igen. Jag gillar sjukhussängar, oftast, de är sköna och man kan justera huvudändan osv. Sen smög det in personal under natten, tömde kateter osv men det gjorde inget. De var oftast så tysta så
Två gånger fick jag dropp med antibiotika och uder operationen fick jag också antibiotika, plus en rejäl dos kortison. Annars är jag med i en studie och slipper kortison, vilket annars ingår i den normala cocktailen. Men nu har jag två mediciner, istället för tre. De har också biverkningar men inte de som kortison har så jag var jätteglad att få erbjudandet att slippa. Vi ska hoppas att det går bra utan.
Vi fick varsin spirometer, typ, som vi skulle använda efter operationen, flera gånger per dag, för att undvika problem med lungorna. Vi fick dra in dagen innan operationen för att se vad vi normalt klarade av. Sen skulle man sträva efter att komma upp i samma nivå efteråt. Vi försökte, Alexandra var nog duktigare på att komma ihåg det än jag. Jag kom visserligen upp i samma nivå, så det var inget problem men det var jobbigt. Det blev inte så ofta som det skulle blivit men jag har klarat mig
Från andra dagen fick vi gå upp och ta oss alla måltider i matsalen. Hade svårt att äta, ingen aptit, tvingade i mig för jag behövde energin. Men maten var i övrigt helt okej, en enda gång fick jag fisk ( ja ja, jag vet är ingen fiskperson) men den var ändå smaklös i sig, så det gjorde inget. Annars var maten bra kryddad. Inga råa grönsaker till transplanterade men oftast var det kokta grönsaker av något slag. Och jag kunde dricka mjölk, äta glass osv, sånt som varit no-no så länge. Däremot så orkade jag ju inte mycket
Personalen var över lag bra och trevliga. Vissa tar man till sig på en gång andra har man svårare för. Man kom inte ihåg namnet på alla, så vissa fick smeknamn. Ska bara nämna en, helt vänskapligt kallad geten. Anledningen därtill var att hon såg ut som en cypriotisk get :-) Seriöst. Har ni sett en sådan så förstår ni vad jag menar
När man har med så många olika människor att göra så händer det att man får lite motsägande information, om det nu beror på personliga åsikter eller utbildning på olika nivå eller tidpunkt, men det kunde bli lite förvirrande. T.om en läkare, som skrev ut mig, sa helt fel om saker de andra tjatat om. Extra viktigt att det blir rätt när det är så mycket man ska vara försiktig med nu under de första månaderna efter transplantation. Men sunt förnuft har jag så det räcker och tar gärna det säkra före det osäkra så det ska nog lösa sig.
De hade en utbildning uppdelad på två, så den gick jag på, där fick man en hel del information om hur man ska  leva efter transplantationen, försiktighetsåtgärder osv
Alexandra fick åka hem på söndagen redan, själv blev jag kvar till tisdag eftermiddag. Då hade man gjort ultraljud på njuren och man hade pratat med Linköping om att de här skulle ta över mig på en gång. Skönt att slippa åka hela vägen två gånger i veckan, som det varit hittills. Första återbesöket blev dock i Göteborg för min läkare var upptagen. Men sedan dess har jag gått här
 
1 månad idag. 1 månad sedan jag fick den största gåvan jag kunde fått, av min modiga, starka, underbara, dotter. Hoppas på många, många månader med min fina gåva-
• Kategori: AllmäntKommentarer (2)

Kommentarer:

1 Eva Trillian:

HippHippHurra! Så skönt att allt gått bra - även i två år efteråt!

2 Alex:

<3 <3 <3 älskar dig!

Kommentera här: