trudilutti

Idag blev vår gammtös sjuk. Hon kanske haft något men inte visat det. Men dottern hemma hörde något och när hon hittade henne låg hon på golvet och när hon försökte gå släpade ena benet. Veterinär ringdes och de tyckte hon skulle in. Jag försökte få ledigt från jobbet så dottern skulle slippa åka ensam men hann inte, så hon åkte. Jag cyklade hem för att föra över pengar så jag kunde betala och ta med försäkringsbevis osv. Precis när jag skulle åka ringde hon och grät och sa att de kunde inte göra nåt för att hjälpa kissen. Jag hade känt det på mig och bad att de skulle vänta tills jag kom. Andra dottern ville också med förstås. Fick ta cykeln, då jag inte hittade busskort.

Jag orkade inte vänta på dottern utan började cyla, i tanken att hon skulle hinna ifatt mig, jag cyklar inte så fort, så eländig som cykeln är. Men adrenalinstinn som jag var så kom hon inte ifatt mig förrän jag var framme.

Lilla missen låg under en filt, hon hade blivit kall om bakre delen av kroppen, hade ingen blodtillförsel. De gav oss all tid i världen att vara med henne, både före och efter. Hon fick lite lugnande och sen sov hon i princip tills hon fick avlivningsinjektionen

Jag vågade inte bryta ihop, ville inte att någon skulle säga nåt vänligt för då blev det jobbigare. Men nu, nör jag skriver om det så strömmar tårarna. Det tar nog ett tag innan man vänjer sig vid att inte titta efter henne, hon hördes inte så mycket, gjorde inte väsen av sig, utom när hon ville ha mat. Och hon var nog den okattigaste katten jag känt, eller så den mest logiska katten. Den enda katt vi haft som man kunde leka kurragömma och tafatt med, på riktigt. Hon var inte kelig av sig, men den enda som strök sig mot våra ben. Förr om åren kom hon gärna och la sig på mig om jag låg i soffan. Men inte annars. Hon bytte sovplats alltsom oftast men hade några ställen hon återvände till, in rotation. Hennes absoluta älsklingsställe var ovanpå julkartongen. När den bars ner från förrådet kom hon som en raket, redan innan den var inom dörren. Sen skulle hon ligga på den. Ibland leta sig in i den.

På somrarna fick hon vara ute lite. Hon tog första bästa chans att smita. Men hon gick aldrig långt, stannade i grannens häck, på ena eller andra sidan om vår gård. Det var liksom själva rymmandet som var kul. Hon hade inget emot att bli hämtad tillbaka, tror jag och hon försökte aldrig gå längre än tio-femton meter varje gång.

 

Hon var ensam på täppan i fem år. Sen raserades hennes värld, då en ny katt kom in i huset-och tog över. Den starka personligheten Alice. De blev aldrig vänner, men hon lärde sig att tolerera nykomlingen. Men sedan kom ytterligare en liten en, en som var mer lik henne själv. De kunde leka ibland tillsammans.