Puh!

Skönt att vara hemma igen. Trots att jag åkte hemifrån bara i morse, känns det som en evighet sedan
Åkte så jag var framme halv åtta. Säng fanns bara i korridoren och ingen tid för ingrepp ännu. Nåväl, kontroller togs och jag duschade och skrubbade mig, med sköna Descutan. Lade mig i sängen och det dröjde inåt mer än en halvtimme innan jag hörde en tid nämnas på telefon. Jag skulle få komma ner halv tio. 
Bara minutrar senare kom en transportkvinna och hämtade mig. Jon gick med sängen hela vägen, uppför jädrans backar och allt, stackarn. Men hon var van, och med mycket tyngre patienter, sa hon. 
Framme vid Selingerenheten fick jag vänta en stund. En tekniker som gick förbi flera gånger kändes bekant och när hon kom fram och hälsad hade vi båda kommit på att vi setts, förra året, på träningen. 
Läkaren var en av de som var med på mitt mastodont-fall förra året. Då de fick  hålla på över två dagar, för att få bukt med alla förträngningar och koagler.
visst minns jag att det gjorde ont som tusan även då men hade glömt HUR ont, ändå. Dessutom mådde jag illa, men det berodde på kitroglycerinet, så närhelst sån sprutades in för att kärlen skulle slappna av, så kom det över mig. Det var ju undet sån behandling förra året, som jag
 
var på väg att svimma och blodtrycket sjönk enormt. Men det slapp jag nu. Efter första jag sa att jag kändes mig mossig i skallen o mådde illa fick jag syrgas, fast jag hade hur bra syresättning som helst. Men det hjälpte med den där friska känslan i näsan. 
Lärde mig ju förra året att jag skulle andas mig igenom smärtan och kom ihåg det n, och det hjälpte. Jag slapp få smärtstillande utan stod ut När de spände upp ballongerna, än en två centimeters, än en fyra centimeters. 
Nu efteråt är det återigen svårt att förstå hur ofantligt ont det gör. Tur det är kortvarigt. Men många gånger.
Nåja, till slut tyckte hon att hon inte kunder göra mer, det hade också vidgat sig en hel del. Men inte fullständigt. Men förhoppningsvis ska det hålla sig, ytterligare ett år. Och transplanteras jag slipper jag det ju
jag var nyfiken och frågade en massa om allt jag såg på skärmen och hon förklarade, jättebra. Jag kände flera gånger hur blodet rann från handleden ibland, när de bytte ballong, exempelvis. Sen tvättade de och gjorde fint men när de skulle sätta på tryckarmband så missade de och allt jobb var förstört. Sen brydde de sig inte om att tvätta bort igen, de ville inte bråka med fisteln. 
Väl tillbaka på avdelningen gjorde söta sköterskan ett par fantastiska mackor, fullt med grönsaker på, och nyponsoppa! ljuvligt, när man inte ätit sen dagen innan! Och jag fick ligga på ett rum. Visserligen delat med en man, som hade problem med kisseriet och sprang på toa ver femte minut, men mycket bättre än korridoren
 
Fick en tablett, jag hade egentligen inte särskilt ont men, för all del. Den gjorde mig lite dåsig så jag halvsov av och till. Hade inte sovit så bra natten innan heller
armbandet var uppblåst med luft ch efter nån timme släppte man på halva trycket och efter ytterligare ett par timmar, på resten. Armbandet fick sitta kvar lite till. 
 
Men efter middag gick jag upp och visade att jag klarade det och sen fick jag ta bussen hem. Snart ska jag tvätta av resten av blodet från armen. De gick ju in nerifrån handleden denna gång. Förra året fick de gå in från atmvecket, en längre sträcka men inte lika mycket tryck efteråt. Känns som om jag måste vara mer försiktig den här gången. Men det ska nog gå bra
Imorron blir det dialys på Garnisonen för att kolla átt allt fungerar, Sen ska det nog bara vara att köra på som vanligt
 
 Så här såg tryckarmbandet ut, förresten
 

Lugn och ro och tid för eftertanke

Helgen har varit som rubriken anger. Har spenderat den ensam, fredag-lördag. Tina var i götet med kompisar.
Fredagskvällen spenderades framför tv:n och blev inte så jättesen
Lördag morgon blev lagom mysig och seg. Sen spenderades ett par timmar(!) i telefon med S
Handlade, städade, tvättade, allt i min egen takt.
Solen var framme så jag passade på att ta en rask promenad, kändes att jag inte gått de senaste dagarna(buss, sjukhus-jobb, skjuts hem ett par ggr från jobbet)
En enkel middag och sen serier, som jag halkat efter med. Oops, somnade visst där en stund men vad gör det?
Skönt att lägga sig i sängen ändå
Idag sen så gav jag mig på att försöka med dialysen. Jag har ju fått så jag skulle klara mig över helgen men kunde jag få till det idag med så behöver jag inte bekymra mig för morgondagen. Då klarar jag mig till tisdag.
Det funkade inte helt smärtfritt men kunde köra, på lite lägre hastighet i nästan 2,5 timmar, sen fick jag avsluta. Mycket nöjd med det.
Nu ska det faktiskt bli skönt att få detta fixat imorgon. Vet tyvärr inte vilken tid, har jag riktigt otur kan det hända att jag får vänta ända fram till eftermiddan, skrubbad och hungrig. Men förhoppningsvis hittar de en tid under förmiddan
Tina kom tidigare än beräknat och var med och käkade, jag gjorde pizza, Alex kom också
 
För någon dag sen ramlade jag över en dokumentär om en australiensare, som har zoo  och som engagerar sig väldiga i att rädda och rehabilitera vilda  djur, framför allt tigrar på Sumatra. Det har tidigare tydligen , gått en serie om hur han och hans fru har ett par tigerungar hemma hos sig, under 4 månader, därav namnet på serierna: En tiger i soffan.
Jag såg ju första avsnittert av den andra serien, men såg nu om det med tjejerna och sedan även andra avsnittet. Och alla kommer vi att se till att vi kollar på den första serien med sötnötterna Spot och Stripes som små vildbasar.
 
Jobbigt att se djurhandeln beskriven och påtaglig i Indonesien, framför allt. Men fler och fler jobbar för att stoppa den och jag hoppas att de ska lyckas, helt. Från båda håll handlar det om pengar förstås, fast på helt olika sätt.
 
 
 
 
 
 

Äntligen helg

Och nersjunken i soffan känner jag mig trött, tröttare, tröttast.
Det har varit en turbulent vecka, rörigt i och med att jag behövt ändra schema flera ggr, ett par dagar, mer än en gång den dagen. Dialys på Garnisonen, läkarbesök, sjukdag, huvet fullt av röriga tankar, dialys igen på Garnisonen, med efterföljande  ultraljud av fisteln och beslut att invadera den igen. Oro att det skulle få ske idag, och förstöra helgen.
Men nu blir det på måndag istället. Idag fick jag åter åka till Garnisonen för dialys, fick byta skift på jobbet. Igår på Garnisonen så fick jag först in min trubbiga nål men det gick väldans trögt att dra upp sprutan. Så vi skulle ta en vass nål men jag vill inte göra det själv (efter mina tidigare missöden) så tjejerna försökte. Den första kom ingen vart alls. Nästa på't: tog en bra stund att "gunga" in den. Att då tänka på, innan fick jag in en trubbig nål, i mitt gamla hål med kanal. Och nu gick det inte att få in en vass nål! WTF, kan  man lugnt säga
Början av dialysen var lite "rocky", det svajade ordentligt, men sen gkorde de en undersökning av flödet och höll på där med slangarna osv. Därefter var det som att det hade spolats bort nåt skrot som legat ivägen, för sen snurrade det på och resterande timmar gick larm-fria
Stefan ringde och fick en akut-tid på Fys Klin, för ultraljud av fisteln, direkt efter lunch. Åt lunch på sjukhuset, storkökslunch, alltså inte så värst vidare bra. Men mat,.
Undersökningen visade en förträngning, precis där vid hålet och kanske lite koagulerat blod på kärlväggen. Bara avvakta när ingreppet ska bli av
Blev sen till jobbet, sen möte, sen snack i telefon resten av dan.
Hade först avtalat att jag skulle åka till dem för dialys på eftermiddan idag. Men Stefan ringde upp mig och sa att det var dumt, för hände nåt skulle ingen finnas kvar på sjukhuset. Så vi skiftade schemat igen och jag stack dit på morronen.
MEN: jag ville testa att sätta min vanliga nål först, och kors i taket! det funkade! Och körde på utan hinder, hela tiden. Då visade det sig  att de avvaktat för att se om det gick dåligt skulle de sett till att jag fick en akut-tid idag, för angion. Men nu ska jag åka in på måndag morgon istället.
Väldigt skönt, eftersom Tina är i Göteborg i helgen och Alex jobbar. Och jag behöver handla osv, så jag var bekymrad innan. Men nu blev det ju inte så.
Så nu sitter jag här, känner tröttheten komma ifatt mig (svider i mitt röda öga, det blev så inatt, vet inte varför men det "rispar och raspar" och känns torrt och ömt) Känns rätt skönt att vara ensam hemma, faktiskt. Vilket det inte hade gjort om jag gjort ingreppet idag