trudilutti

I morse kom den! Vurpan. Har jag väntat men hoppats slippa. 

Efter dagar av varannandagsväder, snöyra, blask, nollgradigt, snö, slask och blask, nollgradigt och pudersnö på det: ja, vad kan man vänta sig. Där jag igår kryssade mellan pölarna för att inte bli blöt, råkade jag hamn på just en sån, men frusen. De har plogat fån gatan mot tottoaren och det har sen smält halvvägs och frusit på igen så man kan inte gå där. Och när jag ska förbi det och ut på gatan så hände det. Kände hur jag gled, försökte styra upp det hela men snurade och landade dels på höften men även med det andra benets knä (?) Handsken hae jag precis tagit av mig och justerat musiken så den handen satte jag förstås i, i en sån där taggig, påfryst, snöplogshög. Så den kände jag hade rispats lite. Ingen fara. Hörde en röst nånstans ifrån, snurrade runt ett helt varv för att se vem det var. Det var en killepå cykel som undrade hur det gått.

Men det var ingn fara med  mig, jag fortsatte traska utan problem. När jag framme på jobbet, tar fram glaögonfodralet så är det alldeles vint och går ej att stänga. Glasögonen hela, som tur var. Ochnär jag sätter mig känner jag hur det svier på det där andra benets knä (det var så jag ens fattade att jag landat på det) och uppdraget byxben visar skrapsår på det med. Men småblessyrer. Kunde gått mycket värre.

Hae tänkt ta broddar i morse, men är lite osäker på hur snabbt jag kan gå med dem på, så jag tog dem inte. De hade kanske hjälpt.

Nåja, hemvägen gick hur bra som helst :-)