trudilutti

När jag gick till jobbet i går morse ( försökte göra det här inlägget via mobilen, men jag tycker det är så svårt att skriva på den, blir bara fel hela tiden. Sen när jag kom hem så var det middagsdags och Alex kom så jag glömde helt bort det. Nytt försök) så funderade jag på det här med att ändra hastighet på sina steg. Försöker ju ofta gå så fort jag kan, vissa dagar är det tungt. Känns som att man skjuter en vagn framför sig, ungefär. Framför allt uppför en backe, då är varje steg liksom, en framgång: ett steg till, och så ett steg till....sen kan jag belöna mig med att stanna...men ett steg till först. Tills man är uppe på krönet och kanske lite längre. Ibland är det tur att man är envis.

Men sen kan det vara lättare vissa dagar, och jag tycker det har blivit fler såna på sistone. Däremot har jag fått avstå att ta datorn med mig till dialysen måndag-tisdag, eftersom den är för tung att bära i ryggan på morronen, på väg till jobbet. Varför dessa dagar på dialysen är urtråkiga och sega, numer.

Nåja, när det är lite lättare att gå, man går med kraftfullare steg och känner att man kanske borde gå lite snabbare och plötsligt gör man det! Utan att växla upp utan bara tanken gör att man ändrar takten. Det fascinerar mig! Hur en snabb tanke kan ändra takten för en hel kropp. Man märker inte ens ändringen, det är ju inte som när man byter växel i en bil och sätter foten på gasen. Kroppen är en märklig institution :-) Men fantastisk!